fredag 30 april 2010

Andlighet i konsten




Ibland hör man talas om skogskatedraler. Ni tittar just nu på en med kolonnrader, mittgång, ljusinsläpp från öster. Samma stillhet, invärtes en rening. Den lilla figuren längst fram är förstås ingen officiant utan ett helt oskyldigt djur som snarare än andlig spis letar efter sin frukost bland riset som skymtas. Vi som avstått morgonsömn belönas med upplevelser som denna. Nu har jag gjort det lite enklare för som söker upplevelsen, men inte vill följa med. Titta en gång till, klicka sen på klippet. På köpet en språklektion. Tack, Stefan.







onsdag 28 april 2010

Mums!




Som ur en dimma lösgör sig hjorthuvudet från dimman, den läckra knoppande grenen blir snart mat. Nä. knappast någon dimma här. Det är på varje naturfotografs lott att de avfotograferade väldigt ofta placerar någon större eller mindre gren, buske eller sly mellan sig och dig. Ett klassiskt problem och därav den partiella oskärpan i bilden. Man kunde ju hoppas att parkförvaltningen kunde göra något åt det eländiga riset? Skämt åsido, jag och bocken följdes åt på dess matvandring under mer än 5 minuter på c:a 15 meters avstånd. I alla fall för mig är detta extremt nära. Hungern måste ha knipit så hårt om magen att varken vårt förflyttande - ja, hunden var med - eller vår vittring låt sig störa. Med sådan målmedvetenhet i ätandet ska man kanske vara glad att de flesta skogsdjur är vegeterianer!

måndag 26 april 2010

Idag klockan 05.10



Gryningen är blek, känns bara lite ljusare än kolmörker. Har själv gott mörkerseende, men tekniken har passerat gränsen för det mänskliga ögat. Registrerar en mörkgrå fläck som förvisso möjliggör identifiering av djuret; jag kan se en råbock, men helt utan detaljer förutom hornen. Med lite hokuspokus i bildframkallningen blev resultatet godkänt, tycker jag. Hatten av för utvecklarna inom fotoindustrin!

söndag 25 april 2010

Fria fantasier



Innan jag stötte på tysken i förra inlägget träffade jag dessa varelser i naturskön omgivning. Redan när bilden togs tänkte jag att så här ser vi människor ut, när vi som skolelever betraktas av läraren bakom katedern. Vissa ger sin fulla uppmärksamhet, andra verkar tänka på annat och ytterligare andra struntar i "undervisningen" och gör vad faller dem in. Det är klart, här härskar förstås tystnad och ingen pratar i mobiltelefon. Klassens avvikare står med lite uppgiven uppsyn längst t.h. Från det ena till det andra läste jag någonstans att dessa djur kan hybridisera med varandra, men avkomman blir steril. Någon som vet?

torsdag 22 april 2010

Ingen märkvärdig bild



Men det finns ofta en historia bakom att berätta ändå. Uppskrämd av tysk turist fotograferades råbocken innan den försvann bakom snåren. Tysken hoppade ur bilen, frågade om jag jagade och om utrustningen jag släpar på är en bössa? Nu vet jag varför tyskarna förlorat två världskrig och hoppas han inte jagar!

måndag 19 april 2010

Jo, det är sant






Här några porträtt på djuret "som är kaxigast i skogen". Översta bilden från idag, den andra ett par veckor gammal. Båda strax efter soluppgång. I ena fallet medljus, andra mot. Men ändå. Tänk vad ett par veckors tid kan göra med ljuset under denna årstid. Motiven har det gemensamt att de tycks mena att lämplig strategi att umgås med fotografen är att från väl skyddat avstånd bryta ut, raskt galoppera framåt och väl framme spänna blicken i den tvåbente.
När han ändå inte flyttar sig kan man göra piruetter och zigzaglöpningar för att ytterligare förvirra. Allt medan fotografen trodde att i en skog finna bara vilda djur som per definition skyr människan. Här står jag m.a.o fullt synlig på vägen som badar i ljus och fotograferar vilt på 3-5 m avstånd. Vad har vi egentligen husdjur till?

söndag 18 april 2010

Uppe med hjorten (tuppen)


Mycket att tänka på just nu. Ny kamera införskaffad. Första tjänstgöring beräknad till imorgon bitti, tidigt, tidigt. Till dess bjuds på en några veckor gammal bild på en urtjusig råbock, också tagen i första morgonljus. Än så länge är åkermarken kal, men när det väl börjat gro kan man börja hoppas på fler viltträffar där eller i dess närhet. Alla vill vi ha frukosten serverad och klar. Men ska jag vara uppe i tid får jag själv avstå. För det är ju den enda nackdelen med det här jobbet. Att byta ut varma sänghalmen mot kristallkall morgonluft. De är morgonpigga, de här krabaterna.

torsdag 15 april 2010

Mamma,pappa,barn?


Här en tror jag mycket ovanlig familjesituation när vi pratar hjort; är det vi ser motsvarigheten till vår omhuldade kärnfamilj? Kalvarna gnabbades med den hornprydde under hindens roade uppsyn. Likt en familj som går till fotografen lät de mig nådigt hållas i tio minuter, kanske mer. Men sannolikt är familjebandet vi tycker oss se en slumpens tillfällighet. Med undantag för höstens brunst lever hon- och handjur för sig. Tidigare har jag bara sett att de sporadiskt snackar med varandra. Blev mycket förvånad hur situationen utvecklade sig. Men visst ser det vackert ut? Bilden togs förra veckan.

måndag 12 april 2010

Hungrig och kaxig.



Vad kan passa bättre än en härligt avkylande bild från vintern, nu när försommaren börjat spela ut sina kort på allvar? Den här hoppharen showade ordentligt för mig bara för att nästa dag sluta som mat åt gladan. Men ännu är det livsglädje som gäller, är den kanske på väg till matdepån alldeles i närheten? Kanske den bara gillade att tumla runt i snömassorna. Vad som är säkert är att dessa små krabater utan vidare är skogens tuffaste. De inte bara låter dig komma nära, nära.
Ibland avancerar de mot en när de tycker man är för försiktig. Vid fotograferingstillfället var hunden med och då krymper förstås marginalerna. Återkommer med mer närbilder en annan gång.

fredag 9 april 2010

Småttingar?



Någon kanske tycker att jag borde skaffa ett längre teleobjektiv, djuren är för små i bilden? Klicka på den och den blir större, svarar jag. Men samtidigt är tanken inte helt ogrundad. Min stil är att vandra omkring och fotografera det som utvecklar sig längs vägen. Vill man komma närmare kan man också trycka av bakom kamouflage eller gömsle - teknik jag tänker pröva mer - eller fotografera i djurparken, vilket jag också gör, förstås. Men inte för denna blogg. Låt oss för nu säga att bilden ovan ser ut som den gör av såväl konstnärliga skäl som med avsikten att visa tre ungtuppar i naturlig habitat. En äter, den andre tar matpaus, den tredje håller uppsikt. Djur i samklang med sin omgivning, som bilden söker förmedla.

tisdag 6 april 2010

Bondeoffer?





Den här killen har haft en dålig dag. Om ni tittar noga kan man se massor av jack i pälsen över hela sidan och halsen, rivmärken över ögat. Av många orsaker är den troligaste att djuret sprungit in i en taggtråd. Regeringen borde förbjuda dessa inhägnader. Eller EU. Jag ser också en stor, infekterad böld i nacken. Vi som älskar vilda djur kan bara hoppas på ett lyckligt slut för denna bock. Bilden togs idag.

lördag 3 april 2010

Geten, slumpen och det egna dilemmat.


Skogen är visst full av lek, men ibland kan det bränna till i kroppen. Ovanstående foto var ursprungligt tänkt exemplifiera slumpens godartade påverkan i bildskapandet. Närmare bestämt man tar en bild för att vid senare betraktande finna aktioner, uttryck eller små krumelurer man helt missat i exponeringsögonblicket. Läget var att jag promenerade längs vägen när tre rådjur plötsligt flyger över vägen efter ha dolt sig bakom trän och vedtrave. Ett djupt och vått dike följer vägens vänstra kant. Innan kameran på stativ var skjutklar hade det första redan försvunnit in i skogen, så och det andra, trodde jag som helt koncentrerade mig på det tredje och sista. Så tas bilden. Hemma upptäcker jag under framkallningen det andra djurets dödsföraktande tigersprång, till vänster i bilden. Och jag hade ett inlägg att skriva om slumpen som ovan sagts. Men jag tänkte en gång till, på de trådsmala rågetsbenen och vad som kan hända om de trampar fel : Är det jag som orsakat detta? Hmmm, hmmm.

fredag 2 april 2010

Vinterlekar, ej olympiska.



Har aldrig tidigare sett så mycket vildsvin. Den ovan avporträtterade familjen bestod av sugga med tre kultingar. De senares livsglädje i snön gick inte att missta sig på. I den djupa snön kunde de förstås inte springa normalt, eller ens gå. Istället paddlade de sig fram med sina små ben, till rörelsemönster lika förutsägbara som en lastpråm på Rhen. Ändå tillät de mig komma nära, kanske suggan blev glad över den oväntade extrabarnpassningen och kunde istället med energi ägna sig åt det hedersvärda företaget att böka upp rötter. Åt envar det som bäst hjälper.