Råbock och självporträtt.

Tyckte det var dags för en annan sorts bild. Ett annat perspektiv. Ett perspektiv ur djurens öga sett. Självklart med bibehållen blogginriktning. Så, håll till godo. Jag tror alla kan se vägen i backspegeln och den mörka figuren uppe till höger är fotografen som han ser ut på morgonpasset. Glasklart, eller hur?

Som ur en genrebild.

Tidig morgon, solen har ännu inte nått över skogsridån. Ett gäng dov betar i den parkliknande industrianläggningen. Plötsligt kommer från höger tre handjur. Alla utom en hade redan fällt sina horn, den vi tittar på har bara det ena hornet kvar. Detta oavsett, djurets hållning utstrålar stolthet, en skogens filmdiva. Tycker jag. Majestätiskt glider han in i kamerasökaren, bryr sig inte ens om att smaka på gräset. Till skillnad från omgivande hindar som inte brydde sig om min närvaro ett dugg denna gång. Med kalvningssäsongen i snart antågande behöver de få i sig allt som bara går att äta. En härlig vy att ta med sig hem!

Äntligen en smula sommar.

Ovanstående togs igår kväll. Man kan nästan se att djuren också uppskattar lite värme; hinden stumnade till, nästan somnade där den kom ut i ljuset. Reagerade lojt på kameraljuden. Så länge blåsten varade hade man tagit skydd inne i skogspartierna och jag skriver detta för att jag själv ska komma ihåg att söka där och inte i öppen terräng nästa gång. Tror man det gör ont att få vedklabbe i huvudet kan man ju förstås också avstå fotografering i blåsten!

Pansargris!

Viltfotografen tog ännu en dag ledigt. Oinspirerande väder, kort och gott. Hoppas på bättre tur imorgon. Nu på kvällen blåser det rejält, brrr. Bjuder på ett par bilder från förra veckan. Bilderna visar precis vad som utspelar sig, svinen väjer inte för någonting. De terroriserade flera hjortflockar under morgonen. Jag kunde smyga mig rätt nära ett par grisar. Är säker på att de långt tidigare lagt märke till mig, men de stannade kvar. Vägrade flytta på sig, spärrade min väg. Inte ens när jag visslade från 30 m avstånd reagerade de. Först när jag med stativet som skydd avancerade ytterligare ett par meter väjde de undan. Hade förstås först konstaterat att galt eller kultingar inte var i närheten. Säga vad man vill om dem, men med vildsvin i skogen bjuds ofta på spänning!

Ersättaren.

Nu är det karneval i Lund, så skogen och dess invånare kan pusta ut under ett par dar. Vill passa på att visa upp den här lille figuren från en tidigare session. Häng kvar, ni därute. Det kommer snart mer.

Skulle ha spelat på Lotto idag.

När jag förut idag tittade på kameraskärmen efter ha exponerat ovanstående råbock i den mörka skogen tyckte jag nog att detta var inget speciellt alls. Vid senare redigering ändrade jag uppfattning. Bocken var snäll och lät mig ta många bilder medan den stod blick stilla. Man ser oxå vinterpälsen i sitt absolut sista stadium på en djurkropp. Men framför allt ser man ljuset i bildens överkant - skogen brinner! Alle man till pumparna! Nä, det är den döende dagens solstrimmor mot nordväst som tittar in. Tycker kontrastverkan mot den lite grå bocken känns upplivande - och återigen kommer slumpen in i bildskapandet.

Slumpens skörd

Denna bild tillkom pga ett tekniskt tillkortakommande av operatören, men vid senare granskning tyckte jag att här finns potential nog för publicering. Så här intressant kan en lång exponeringstid göra en bild som annars förmodligen kommit ut som ordinär. Har tidigare talat om slumpens stora och ytterst outforskade möjligheter i sammanhanget. Tycker nog att detta blev ett bra exempel. Om någon skulle undra föreställer bilden en kronhind som korsar vägen jag gick på. I tidig gryning.

Friluftsgudstjänst över!

Besökte skogskatedralen idag, igen. Denna gång med sent kvällsljus som följe, så scenen ser nu helt annorlunda ut. Borta är också officianten vänd mot altaret i öster, in kommer istället två förnärmade vaktmästare.
-"Vet du inte att vi stänger snart?", verkar de säga mig.
Jag går försiktigt därifrån, strax fascinerar mig en liten grupp kronhjortar.
Ingen musik i detta inlägg, hoppas ni inte misstycker.

Ljuset är alltings moder!

Morgonljuset rinner i sakta mak över motivet, två kronhindar på bete. Skapar ett smått konturupplösande, kontrastlöst ljus. Högdagrar glöder, skuggorna har ännu liv. Vackert och spännande, tycker jag. Djur och ljus samverkar, saktar ner rörelser, skapar lugn och harmoni. Men irritationsmoment förekommer, som kräver uppmärksamhet. I detta fall avbröt de betande sin syssla, tittade upp och lät sig fotograferas för att därpå målmedvetet återgå till frukosten. En härlig start på dagen!

Herrarna i hagen

Nåväl, snarare herrarna i skogen, då. Ibland är det som förgjort. Man blir helt förtvivlad. Hur man än positionerar sig blir det pannkaka av alltsammans. Man invaggar sig att nu har jag äntligen fritt fotograferingsrum bara för att finna att bildsabbaren nr 1 slagit till igen. Om man fick önska sig en grenfri skog står övertecknad högst på listan. Poängterar detta för den som tar bilderna i denna blogg som tecken på att hjort företrädesvis håller till på vägar och öppna fält. Behändiga att fotografera. Så håll till godo, här ett par bilder som visar på verklighetens hårda villkor.

Fotoflykt?

En dag på kapplöpningsbanan? Nä, djuren springer för att de tyckte jag kom för nära. Förefaller som det just nu liksom inte är läge för närkontakt. Med kalvar i magen och fjorårskalvar som snart ska stötas bort finns oro inom gruppen. Eller kanske vill de inte bli fotograferade för att vinterpälsen fälls bort, faktiskt kan man se - klicka på bilden - att de är fläckiga över hela kroppen. Kliar sånt?

Jobb, jobb, jobb = arkivbild

De jagas med hundar, beskjuts under jakttiden, får stå ut med skogsavverkning och de tunga maskiner som hör ihop med den. Deras uppfattning om mänskligheten kunde man ju tycka borde ligga på väldigt låg nivå. Och ändå. Den här killen visade alla tecken på nyfikenhet på oss människor. Hjorten skulle bara korsa vägen när den fick syn på mig. Försvann den med ett förskräckt pip? Nä, den blev kvar, ville veta mer om den lustige figuren som sakta närmade sig. T.o.m sträcker den på halsen för att se bättre. Lät min kameraslutare spela upp hela registret. Jag har tidigare i denna blogg sagt att dessa djur förtjänar mer respekt. Är vi människor värda den tillit vi här ser prov på?

...och plötsligt blev det svårare.

Större delen av veckan har prisgivits åt kursverksamhet, så därför visar jag denna bild tagen för ett par veckor sedan. Ser här en starkt sammanhållen djurgrupp, genom sitt "färgschema" ytterligare frilagt från omgivningen. Har tidigare vårar märkt att hindarna samlar sig i skaror om 10 djur eller fler, de flesta säkert med kalv i magen. Alla har även det gemensamt att pälsen skiftar från vinter till sommar - därav raggigheten - och att de plötsligt blivit mer vaksamma. Jag kunde inte komma närmre än 80-100 m för denna tagning. Just denna morgon var kall och det är solens första, bleka strålar vi ser belysa grenverket.