En löpvillig en

Ufff! Idag hände det som inte någonsin ska behöva inträffa och som gör mig nojig i hanteringen av kamerautrustning ett tag framöver. Var på örnstället, ingen hemma där, fick en vråk istället. Men tappade oxå kameran i backen. Oussch! På något sätt hade bärremmen råkat komma åt frigöringsknappen på kameran, tack och lov höll jag fast i objektivet åtminstone. Andra gången detta händer mig, förra gången - oxå vintertid - fylldes hela bajonettöppningen med snö som försvann först efter ett par dagar i varmluftsugnen. Denna gång mjuklandade  smällådan med displayen neråt. Ingen större skada skedd , allt sitter fast som det brukar. Harbilden ovan togs efter incidenten, så jag hyser visst hopp. Imorgon ska jag mikrofokusjustera kamera och objektiv. Ett ovisst öde väntar med all utrustningen på stativ, ska grejorna falla omkull eller inte...?

Fullt ös!

Under 1970-talet rådde osedvanligt aggressiv osämja mellan arbetstagare och -givare, eller kanske mer korrekt mellan respektive organisationers politiska roller. I detta vill jag inte fördjupa mig alls. Men då och idag tror jag människor kunnat enas om en sak. Släpp in stjärtmesens intensitet i fabrikerna och BNP skulle raka i höjden! Jag tror Sverige skulle kunna producera mer varor och tjänster än resten av världens länder tillsammans. Så flitiga är de, sitter knappt stilla alls och när de ändå gör så arbetar de frenetiskt med något.
Fast jag erinrar mig inte att de brukar flyga stående?  Nä, här är det nog landning som planeras längre fram, utanför bildrutan. Nya tag på ny gren förestår. Allt detta med ett leende i det fina ansiktet och på läpparna syns sång - på samma gång!

Fler bilder...

... på mannen med brudslöjan, fångad under gångna höstens brunst.Ja, jag tycker det ser ut som brudslöja. Kanske det finns något slags växt med detta namn, det är inte vad jag avser. Hur som helst, här tillsammans med hind och unge lärlingen gaffelhjort. En sak förvånar mig när jag tittar på mina kronhjortsfoton. Hur kan ett dynamiskt djurslag som detta så ofta på foton se stationärt ut?  Den här fasen av brunsten i vilken bilderna tillkommit är en enda rörelse, det är i alla fall vad jag tänker på så här i efterhand. Var säkra på att de rör sig oxå på denna bild. Men visst ser de väl ut att vara i vila? Eller åtminstone röra sig väldigt sakta Måste ha något med deras rörelsemönster att göra. Så är det nog. Kronviltets smidighet i steget kan liknas vid vågen över lagunen, så ansträngningslös att fina dressyrhästar vid jämförelse ser ledbrutna ut. Hästägarna protesterar, men jag får nog medhåll från viltet självt. Aldrig har jag läst av stress i deras ansikten. Många andra signaler har jag getts,en del inte så smickrande. Men det är en annan historia.

Trivselfaktor

Letar efter färg i arkivet och får gå tillbaka långt i tid, ända till september förra året. Tåkerns skäggmesar står för underhållningen, himla trevliga fåglar och av någon anledning verkar de inte heller avsky människor. Vill tillbaka, ska tillbaka vid tillfälle.

Smygare?

Nä, här pågår inte det som kanske någon tror. Men i vinterdagens bleka ljus smälter vingarna nästan samma med bakgrund/himmel. Det tyckte jag var intressant. Lite spännande var det också hur denna flock knölsvanar helt ljudlöst redan hunnit passera mig, bakifrån. Det fanns ingen tid att hinna panorera från sidan. Trodde aldrig att de kunde överrumpla en så fullständigt. Men i motvinden hördes inte ens dessa megavingar skopa luft.

Rutin?

Mulet, men inte blygrått. Ljus finns så det räcker. Så idag ska jag tillbaka till samma platser som igår. Kanske kryddar anrättningen med ett besök till Almentornet. Hunden är med. En vanlig dag i Deerhunters liv.

Sparsmakat

En strålande eftermiddag hade jag i Fågelriket. Men var är alla fåglar? Frånsett en  gammal bekant, fjällvråken på ängarna, hade knappast någon lust visa upp sig idag. 4 grader kallt, blå himmel. Jag bestämde mig för att leta upp kungsfiskaren vid Vombsjöns utflöde. Tre kvarts timme gav bara köldfrossa. Istället följde jag ån uppåt, såg en kormorant skrämmas upp av en grågås(!), på tillbakavägen mötte jag ett par som berättade att de sett kungsfiskaren där jag tidigare varit. Suck! T o m änderna blev rädda när jag riktade in objektivet. Till slut finner jag nåd inför den ensamma knipan och får ett par bilder med hem. I alla fall en stund ute i naturen som ljusmässigt visar fram mot vårens nöjen.

Om artbestämning

De här kom inte ut som jag hoppats, det är nog en viss inlärningskurva att först bemästra. Såg en flock råkor lyfta bakom kullen och i nästa sekund följs de av två rovfåglar, en glada och kungsörnen (?) här på bild. Allt medan jag fortfarande körde bilen. Raskt ut, men fåglarna hann komma på "fel" sida vägen och  jag fick nöja mig med dessa rutor i snett motljus. Läste i en akademisk uppsats att bästa sättet att skilja kungs- och havsörn åt är att förstnämnde har en röd fläck där nacke och rygg möts och befjädrad tars. Tars har jag nyss slagit upp på Wikipedia och är benet mellan klon och knä. Fingrarna längst ute på vingarna är oxå mindre flikiga. Tyvärr gör skuggbildningen i dessa bilder det svårt att artbestämma fågeln, men  jag gissar på kungsörn här. Ser gärna kommentarer kring resonemanget, varmt välkomna!
En helt annan sak. Hoppas "mikroklimatet" runt örnen framgår. På marken sol och snöfritt, däruppe yr snön som är de vita prickarna mot mörka fågelkroppen.

Äventyr väntar!

Diverse gods som flutit upp på senare tid. Exif ska vara intakt i alla mina publicerade bilder.

Kronhjort med grästova

Medan jag från  utanför fönstret hör småfåglarnas kvittrande&tjattrande över den utlagda maten känns det befriande att  göra en tidsresa till gångna hösten, en av de mildare jag kan erinra mig. För första gången någonsin kunde jag sitta i mitt lilla gömsle utan att skaka tänder och utan bortdomnade tår. Det är annars vanligt att temperaturen dippar mot eller under nollan och vid denna tidpunkt är kroppen inte alls vand vid det. I höstas hade vi närmare 10 plusgrader, tack och lov. Så till dig, Martin. Var beredd klä dig som för vinter. Det är lätt att annars tappa intresse för de tidiga morgonstarterna. 

Slumpflinga

Slumpen hade det till att några snöflingor virvlade runt däruppe i de högre luftlagren. Och ett hamnade mitt framför vråkens öga i exponeringsögonblicket. I alla fall kan den högdagern inte återfinnas i övriga bilder i serien. På marken märkte jag inte av något snöande alls, inte det minsta. Ska detta hända en gång till får jag nog slita ut många kamerors slutare.

!!##¤¤&!, oxå

Bilden ovan får stå som memento för inlägget nedan. Men nu över till nåt helt annat. Efter ha större delen av dagen varit i stora stan och shoppat tillsammans med kvinnan i mitt liv, beslöt jag mig för att utnyttja det sista av dagens ljus med en tur till skogen. Hunden med, kameragrejorna på plats, off we go! Väl framme märkte jag att någon tagit bort hundens halsband sen igår. Shit! Fick improvisera en lösning med lös bagagerem. Det var halt, så på med halkbroddarna, och till sist sitter kameran på plats och säkrad mot stativet. Nu ska inställningarna kontrolleras och sen ska det fotograferas hjort. Men varför kan jag inte ändra ISO:n, jag ser inget i sökaren? Har kameran gått sönder? Något uppmärksammar mig, det blinkar febrilt längst ner. No card, står det. Ahhh ###%%&&!!!, oxå! Kortet sitter kvar i datorn! Generalfel har begåtts!. Efter en kort promenad med hunden packar vi ihop  och jag tröstar mig med att jag fick slängt kartongen till nya golvlampan vi köpte och som jag tidigare monterat. Jag tänker inte berätta hur det det arbetet förlöpte! Dagen var ändå gråtrist , vi såg bara ett par korpar och imorgon väntar en ny härlig dag...

Odlat är oxå natur!

Bönder är väl i det stora hela likställda med privata småföretagare, vilka som helst. I småföretagen bedrivs produktion av något slag, inte sällan industriell. Vad är jag nu ute efter? Ibland tycker jag kanske att begreppet "natur" får likhetstecken med "naturlig", ett ord som negerar allt av människan skapat. Natur och artefakt blir som hund&katt - det rimmet var väl inte så dåligt? - där naturfotografen i många fall  väljer bort det som inte ser så naturligt ut. I det sammanhanget passar min glada väldigt illa in. Ska jag klona bort räcket på bondens balvagn eller ska bilden ens publiceras? Kanske jag hårddrar skillnaderna, men bara för problemets åskådliggörande.
Skånes natur är i högsta grad industrialiserad. Andelen brukad åkermark och/eller kommersiella skogsfastigheter, golfbanor mm är bedövande stor, man kan knappt tala om ursprunglig natur längre. En del våtvattensområden håller förvisso på att återställas men på kartan talar vi enstaka prickar. Min poäng är att nu när djuren bevisligen trivs som på få andra ställen måste det skåningarna gjort med naturen vara så fel? Kan odlat verkligen vara natur? Jag tycker så. Min vilda glada fann sig väl tillrätta på räcket till balvagnen, jag tror jag fotograferade den vid tiotalet tillfällen förra hösten. Tycker fågeln om räcket tänker inte jag klona bort det, ta bort räcket i verkligheten och gladan skulle få sämre livskvalité(?). Jag vill tro det.
Bara några hundra meter bort äger den årliga kronviltsbrunsten rum. Aktörerna här utgör en större del av Europas enda kvarvarande ursprungsdjur, den sk nominatrasen  Linné grundade sin systematik på. De trivs, frodas och fortplantar sig i ett i och för sig vackert område. Men ett industriområde är det  lika fullt, stora schaktmaskiner genomkorsar arealen, vägar finns överallt.
Pust! Det här blev långt. Summa summarum est : Djur är anpassningsbara, de har visat sig trivas ypperligt i mekaniserade miljöer och som fotograf känner jag mig privilegierad att få verka här. Djur är lika vilda även om bakgrunden utgörs av byggnader, traktorer eller staket. Men när vann sådana foton priser senast? Eller ens erkännande som naturfotografi, fyllda med genuint vilda djur som de ändå är?

Mina damer och herrar...

Vi har en vinnare! Starkt gjort att så många kunde ID:a fågeln från de vinklarna i inlägget nedan. Nattugglan var först så första pris till henne. Har funderat ett tag över belöningen och kommit fram till att inget mindre än livslångt medlemskap på Deerhunter kan komma ifråga. Grattis! Härligt med så många kunniga läsare. Med detta slutar frågelekarna på okänd tid. Grattis till er alla andra för detta!

Vilken fågel?

Jaha, nu har jag blivit som ett barn på nytt. Så här kommer nästa bildgåta. Samma fågel på båda bilderna. Rätt svar och mer pregnanta bilder i morgon. Sen ska jag inte fresta ert tålamod med denna typ av övningar längre.

Detta är inget Janusansikte...

... men ett tudelat ansikte finns i bilden, om än av lite olika sort. Någon som redan sett vad jag syftar på?
Ledtråd : Förvandla näbb till öra och gåtans lösning är snart löst. Om inte, här kommer ett hjälpord ytterligare : Med örats hjälp förvandlas den  lilla fågeln till kalv,  främst då dess högsta extremitet.
Bildens kvalité är inget att skriva hem om, denna gulsparv bjuder på andra värden (?).

Rådjur på hygget

Kommer ni ihåg höstens sköna dimslöjor? Mycket praktiskt när det som här just tagits upp ett större röjningsområde och dimman barmhärtigt nog döljer en del av styggelsen. Förhoppningsvis framstår rågetterna tydligt nog. Här är de i full färd med att äta upp sig inför vintern. Snart möts mina lediga tider med gryning och skymning så jag själv kan kontrollera hur det gick med den saken. Jag menar om de är i hyfsad kondition eller inte.När hårda isytor täcker markytan har de svårt att stilla hungern. Senaste vintrarna har jag sett rådjur, främst bockarna, gå längs och ibland på vägarna medan de slickar på beläggningen. Antar det är vägsaltet som lockar. Men i höstas var mattillgången ännu inget problem.

Vad funderar han på?

Den här herrn gick runt mitt naturgömsle med ett bekymrat uttryck i ansiktet. All sin majestätiska ståtlighet till trots verkar hans chanser hos hindarna inte vara optimala detta år. Eller han kanske bara är utmattad under det långa 24/7 arbetspasset som hjortbrunsten är?  Ett nöje att få vara med och  observera dessa djur är det i alla fall. När de snabbt går eller travar fram över ängarna och man kan nästan höra de vackra hornen klyva luft. Då är man nära det vildas hjärta. 

Vingar!

Aldrig är i mina ögon en fågel så vacker som när den (fotografiskt) fångats i  sin flykt. Däruppe, i sitt naturliga element. Har anpassat mina redskap och inställningar för främst detta ändamål. Det som inte är bra att fotograferingssituationen kräver mycket ljus för att rörelsen ska frysas. Dvs bra, helst soligt väder ska råda. Så denna vinter har det inte blivit så många BIFar (BIF = bird in flight, för den som inte visste), men å andra sidan ser man till att komma ut när ljuvligt väder råder. En bra sak är att jag kan komma mycket närmare inpå fåglarna utan att  de drar iväg. Kan tänka mig att flygande fågel känner sig mycket mer bekväm med människor i dess närhet, den behöver ju inte ödsla dyrbar energi på att lyfta och fly bort. Ett par omställningar av vingarnas vinklar och BIFen är istället redan borta. Ovan följer ett par exempel på majestätiska vingspann.

Människor i naturen

-"Täck min rygg och jag gör samma för dig".
Så kanske dessa harar resonerade när faran  i form av ovantecknad närmade sig. De satt så här ett bra tag, jag fick ta många rutor. När jag gick hade inget förändrats. Det känns bäst just så. Att lämna så lite avtryck av sig själv när man vistas bland vilda djur. För en del människor tycks detta vara uttryck för en närmast kontroversiell uppfattning. Jag stöter på hundägare som tycker skogen är en enda stor hundlekplats året runt, andra ser beteenden som tyvärr riskerar föras vidare genom usel uppfostran. Om ni klickar på länken kommer ni till Jenny Mo`s blogg och närmare bestämt hennes upplysande svar på min fråga vad som kan drabba djur därute. Har ni oxå nån gång skämts över människan? Besynnerlig känsla; vara människa och på samma gång ta avstånd. 

Fåglar med fångst

Inte världens vassaste bilder, jag vet. Men hittade dessa i arkivet och något måste ju göras. Om inte annat kan de tjäna som katalysator för längtan till sommarhalvåret. Fast idag har det snöat, när jag kom hem från sessionen tittade solen fram. Så vill jag ha min vinter och då får våren gärna vänta.
Printade ut bättre bilder från nya A3-skrivaren  igår.  Mycket nöjd, senare ska det ramas in.

Naturligt skydd

Den här fasanhannen träffade jag på i september, förra året. Den ser annorlunda ut, märkte t o m jag direkt. Eftersom internet är alla kunskapers moder var det senare lätt att hitta en sida som upplyste om att dessa fåglar ruggar i oktober. Antar att killen ovan bara var lite tidigt ute, kunde inte märka något annat uppenbart fel på den. Lite spännande att den upptäcktes inte på de vanliga platserna, utan lite vid sidan av. Kanske den kände att dess avvikande färger bättre smälte in i dessa, nya omgivningar. Helt klart är fågeln i behov av  ökat skydd under denna tid, skydd från rovdjur menar jag eftersom flygförmågan påverkas under processen. Fotograferad på uppskattningsvis 8 meters avstånd uppvisar den inget dåligt kamouflage, eller vad tycker ni? 

Om vinterfåglars förekomst

Återkommen från min andra fågelsjö, Tåkern. Så mycket fågel där nu än finns under sommarhalvåret - och det finns mängder, kan jag lova - verkar sjön under vinterhalvåret inte vara så givande. Två dagars flitigt promenerande gav i princip ingenting, kom hem med en bild på en björktrast. Vädret var sagolikt vackert, inget att klaga på där inte. Att det finns fågel kan man utröna av Tåkernobservationer / Artportalen, men de är troligtvis siktade med optiska instrument som går långt utanför min fotoutrustning. Så om någon annan tänker resa upp från Skåne i denna avsikten kan det inte rekommenderas. Stanna kvar och ta många fler bilder där du står blir mitt råd.
Helt annorlunda situationen kring dammarna vid vattenverket hemma. Här en uppflygande gråhäger medan vi hade vintern kvar.

Bidragsgivarna

De skänker glädje genom sitt sätt att vara. Godmodiga, även om det bara handlar om att smaska i sig en morot som i undre bilden. Varje gång jag träffar på dem fyller de mitt sinne med sin skönhet; stolta i sin hållning betar de sig fram genom skogen. Det finns dessutom en speciell aura av vildhet kring dessa vita djur som jag inte kan förklara. Som bara uppstår när de oväntat - alltid oväntat - materialiserar sig framför ens ögon. De skänker sitt liv i stort antal varje år för att - som en sista uppoffring till oss människor - förvandlas till välsmakande kött vid festligt dukade bord. Ibland önskar jag att man kunde vrida verkligheten ett par snäpp åt andra hållet. Vilket håll som helst, förresten.

Vaktombyte

Några kommer kanske ihåg gladan där den satt och övervakade kyrkogården från samma träd? Vad jag inte talade om då var att man infört 2-skift för vaktmanskapet. Turen hade nu kommit till herr ormvråk som med sina lika skarpt seende ögon övervakar minsta lilla rörelse i området. Att det råder ogynnsamma vinterförhållanden spelar ingen roll, nån måste ju göra jobbet!