Så har man hälsat på Tåkern igen. Det var för förhållanden bilden nedan illustrerar som jag lämnade Skåne. Ingen direkt påtaglig förbättring följde med resan norrut. På den punkten. På jakt efter skäggmes, förstås. Och som de busade i vassen ! Ett tag var det skäggmesar runt omkring mig, vart jag tittade. Men till skillnad från tidigare besök hittades inga sugna på att visa upp sig denna gång. De nöjde sig med att sitta lågt i vassruggarna och bara ljuda.
Men ett minne bär jag med mig för resten av livet. Nästan framme vid plattformen ser jag en rörelse till vänster. En stor fågel lämnar trädet den suttit i, kanske 30 meter bort. Givetvis ser den direkt till att skogskanten blockerar alla fotograferingsögonblick. Fick därefter ett par bilder bakifrån på vad jag tror är en ung havsörn. Men det var inte allt. Upplevelsen gick djupare än så. Tack vare ljudet. Medan vingarna för mina öron ljudlöst förflyttar fågeln gjorde inte språnget från trädtoppen det. Den kastar sig framåt, bromsar upp fallet med utbredda vingar innan den sätter fart. Det ljudet var påtagligt. Ett mjukt svischande läte. Kändes häftigt, vill jag lova.
Så vilken bild är sämst ? Nog tycker jag att Tåkernörnen har det lite lättare för sig :)