lördag 30 november 2013

Kormorant eller havsörn ?




Så har man hälsat på Tåkern igen. Det var för förhållanden bilden nedan illustrerar som jag lämnade Skåne. Ingen direkt påtaglig förbättring följde med resan norrut. På den punkten. På jakt efter skäggmes, förstås. Och som de busade i vassen ! Ett tag var det skäggmesar runt omkring mig, vart jag tittade. Men till skillnad från tidigare besök hittades inga sugna på  att visa upp sig denna gång. De nöjde sig med att sitta lågt i vassruggarna och bara ljuda.






Men ett minne bär jag med mig för resten av livet. Nästan framme vid plattformen ser jag en rörelse till vänster. En stor fågel lämnar trädet den suttit i, kanske 30 meter bort. Givetvis ser den direkt till att skogskanten blockerar alla fotograferingsögonblick. Fick därefter ett par bilder bakifrån på vad jag tror är en ung havsörn. Men det var inte allt. Upplevelsen gick djupare än så. Tack vare ljudet. Medan vingarna för mina öron ljudlöst förflyttar fågeln gjorde inte språnget från trädtoppen det. Den kastar sig framåt, bromsar upp fallet med utbredda vingar innan den sätter fart. Det ljudet var påtagligt. Ett mjukt svischande läte. Kändes häftigt, vill jag lova.






Så vilken bild är sämst ? Nog tycker jag att Tåkernörnen har det lite lättare för sig :)

fredag 29 november 2013

Spanar mot stjärnorna



Har läst på ordentligt om denna fågel. I akt och mening för att kunna tolka dagens bild. Jag visste att det fanns något gömt därinne, väl förborgat i kungsfågelns liv.





Enligt legenden är det nämligen kungsfågeln som är det bevingade släktets främste astronaut. Inte örn, falk, albatross eller vad som annars varit mest troligt. Astronaut ? Ja, i meningen att kunna flyga på högst höjd. Allt enligt de gamla skrönorna. Det är det vi ser honan (?) på bilden gör här. Spanar efter sin högtflygande make. De är monogama så det vill allt till att han kommer tillbaka, annars...

torsdag 28 november 2013

Den där septembermorgonen




Hög, klar luft. Nattens frost ligger kvar i skuggpartierna men i solljuset börjar jag redan värmas upp. Går längs sjösidan på väg till det lilla tornet i viken. Plötsligt en rörelse från skogssidan till vänster. Ut ur skuggorna kommer Mickel som oxå vill värmas. Solen står lågt, kanske djuret är bländat. Det gör ingen antydan till flykt eller ens ha upptäckt mig. Jag fotografera räven under några tiotals sekunder, den vänder sig mot mig och nu - nu är jag upptäckt.





Inte för att det förändrar så mycket. Snällt står den kvar medan kameraslutaren spelar upp sin trudelutt. Ett vackert, välväxt exemplar är det. Svansen är tjock och pälsen blöt av dagg i gräset. Fotografen är oxå blöt av samma anledning men lika glad för det. Det var en fin höstmorgon att lägga på minnet.

onsdag 27 november 2013

Allt är väl (?)



Jo,tack. Dagsregn idag, igen.
Men går det ska man inte grotta ner sig i sånt.
Ska ändå jobba, så det känns inte så illa.
En annan fördel är att slitaget på fotoutrustningen lär minska om den inte används.
Allt är väl, m a o

Inte ! Inte alls ! Hör på den, så han ljuger !






Dyker istället ner i arkivet och fram kommer denna höstligt kolorerade vy. Vilka härliga dagar, dessa. Jag minns dem som igår. 

tisdag 26 november 2013

Brrr!




Kylan har slagit till fort. Sista  flyttfåglarna har nog gjort språnget. Det är tyst och stilla i skogen. Ja, bortsett från skogsmaskinerna då. När ska de tystna för denna gången ? Svårt förstå hur så liten skog genererar så mycket arbete men så fungerar det tydligen.
Helt tyst ? Nja, inte riktigt. En del djur är fortfarande ute och bättrar på vinterförråden. Ett krävande jobb som likt skogsarbetarens kräver sin man. Då och då måste följaktligen de akuta matbehoven tillgodoses.





Den här ekorren verkar försöka stoppa i sig hela dagsransonen på en och samma gång...Vilket inte hindrade den från att smidigt hoppa från gren till träd innan den till slut gick sitt oundvikliga öde till mötes och fastnade på sensorn. Fotografen kunde gå därifrån, lugnet i skogen återgick till det normala. Skogsmaskiner och allt.

måndag 25 november 2013

Möte i snårskogen



Ytterligare en utmanarmatch i dunklet : Fotografen vs Hackspetten.
Jag vann, tror jag. Åtminstone blev det ett slags bild.




Tränger det bara ner en strimma ljus, så....

söndag 24 november 2013

Radiofågel




OBS ! Detta är ett inlägg med innehåll som inte måste överensstämma med verkliga förhållanden ! Bildinnehållet är dock till hundra procent kongruent med verkligheten som rådde.

Såg några mörka skuggor tumla runt i gräset. När jag närmat mig ytterligare känner jag igen skuggorna som fåglar, närmare bestämt grönfinkar. Tyckte de visade sig vara ovanligt samarbetsvilliga i det att de lät mig komma riktigt nära inpå. Normalt inte bland de skyggaste ändå lite speciell situation, tänker jag.








Närmre, närmre och till slut ner på knä. Ser näbben röra sig. Talar den? Hörde inga ljud, dock. 
Hemma ser jag på denna bild (och det fanns fler att välja på ). Polletten rasar ner, omvärlden skakar som av jordbävning. Det kan inte vara sant ! Men beviset är bilden. Alla som klickar upp den kan se att här masskommuniceras för fullt. Så det är därför de alla kan lyfta och landa samtidigt, precis utanför idelaavståndet med kameran....


lördag 23 november 2013

Vinterfågel ?



I Fågelvännen läser jag att inte mindre än 15 ägretthägrar uppehållit sig vid Hornborgarsjön. Låter helt fantastiskt, tycker jag. Även andra udda fynd som gåsgamen från i somras, ökenstenskvättan som nyligen fyllt spalterna. I min värld är gårdagens obs oxå viktig.
Nog mer än en månad sen jag siktade ägretthägern vid Klingavälsån senast. Igår var det dags igen. Vi har nu nått slutet av november, redan haft enstaka frostnätter och i mina ögon ser set inte annat ut än att här uppenbarar sig en fågel med allvarliga planer på övervintring. Eller är det kanske en av de där 15 ovan som stannar till ett par dar på väg vidare söder ut. Vem vet ?





Visst ser den exotisk ut ?






På gång att landa. Inget mangroveträsk precis. Men jag tror inte denna saknar alligatorerna det minsta. Eller andra predatorer under vattenytan. Det här exemplaret uppträder väldigt skyggt. Med sin goda syn är man identifierad som fiende på flera hundra meters avstånd och det dröjer inte mycket längre innan den är upp och iväg.




Dessa bilder togs med 700 mm brännvidd och någon är ändå beskuren till nära nog 100 %. Om hägern tänker stanna är det bara att hoppas att vintern fortsätter som nu. Går det att stödutfodra dessa ? Intresserade hittar obsen på Svalan.

fredag 22 november 2013

Mer om mörker



Ont om rovfågel betyder inte inga alls. Ur gråheten susar den här skönheten fram.





Idag lite ljusare himlavalv. Kanske man kan få napp med större rovfågel ?
Igår lyckades jag i alla fall ta en flygbild på kormorant över sjön. ISO 1600, öppen bländare och ett stegs plusexponeringskompensation gav 1/250 s slutartid...: (  Den berömda kolsäcken är väl nästa steg. På analoga tiden hade fotografering inte längre varit möjlig om man velat bibehålla någon slags IQ i resultatet.

torsdag 21 november 2013

Ingen Walt Disney-figur



Experiment ? Nä, antagligen gick jag bara ett steg längre än jag brukar i processen av denna bild. Ser inte ut som mina vanliga, tycker jag.





Men istället för att göra om hamnar den här. Bambi på is, tänker jag trots att det varken handlar om halka eller rådjurskid. Istället ser vi en trekvartsvuxen kronhjortskalv på säker mark. Med päls så torr och mjuk. Hade jag bara orkat, önskar jag att jag kunnat bära djuret med hem...

onsdag 20 november 2013

Var det verkligen bättre förr ?



Eftersom jag och många andra bloggande individer pratar om - läs gnäller om - vädret stup i kvarten, kan min blogg utgöra god väderalmanacka. Så hur var det beställt med det förra året, samma tid ? Visst härjade snö och storm som värst nu ? Inte alls, visar en snabb slagning. Lika grågrått, mulet och blött då som nu. Minnet är selektivt.
En sak jag tycker mig märka med årets höst är betydligt färre rovfåglar nu än då. I alla fall fastnar betydligt färre i kameran. Det lustiga är att medan jag förgäves spanar på de vanliga ställen händer det inte sällan att flockar drar fram hemma, väl återkommen dit. Har kanske något med betupptagningssäsongen att göra; där betorna skördas finns oxå rovfåglarna och det är väl bekant att åkrar skördas efter rullande schema.




Så här en gammal bekant. Ingen nytagen bild, bara nyprocessad. Gladan på balvagnen, förra året. Jag vill att du kommer tillbaka...

tisdag 19 november 2013

Mörkrets härskare fotograferade



Efter att under större delen av hösten kämpat mot trastar som flyr fältet från 50 meter eller längre, hade jag igår turen att möta deras uppförandemässiga motsats. Hade fyra koltrastar inne i ett mindre träd vid åkanten. De var tysta så jag fick inte ens chansen att smyga på allvar innan jag stod så nära att jag tvingades backa ett par steg. Inte ens då flög de upp. Misstänker att de förlitade sig på omgivande, tätbevuxna grenverket för sin säkerhet. Mörkt var det ju såklart därinne oxå.





Den här frihandstogs på 1/40s , 700 mm brännvidd, ISO 1600, så ganska tuffa förhållanden. Bilden härunder behövde 1/30 s. Så fåglarna lät mig hållas. Inte kan det bli några bilder ur den här röran...





Kanske inga kioskvältare duger de gott åt mig. Första bilderna på koltrast sedan förra året, tror jag. Alltid något att glädjas över. 

måndag 18 november 2013

Lilla undret



Varje fotografs dröm. I alla fall för oss med sämre närsyn. Objektet med markörer för autofokusen att bita sig fast i. Som blir skarp nästan under vilka omständigheter som helst. Detta under, mina bloggande medmänniskor, är just vad staren står för.




Inte sällan väldigt skygga dröjde en sig kvar på stolpen länge nog. Vackert metallskimrande. Jag har tagit bort en del krut i den blå färgkanalen därför att min fotoutrustning under vissa betingelser verkar benägen att lägga till i just denna. Mina ögon berättar för mig om fågelns svärta, sensorn säger något annat. Så kanske bilden blev en kompromiss ?

söndag 17 november 2013

Konsten att hålla sig utanför hagar. Eller tvärtom.



Naturen är som bäst när man gissar fel. Ingen tvekan om det. Här stod vi två naturkunniga personer och diskuterade vilken väg kronhjortarna skulle ta. Ingen svår gissning att det måste bli över fälten därför att alternativet vore att simma över ån. Så med ungtjurar i hagen, omgärdad av elektriskt tråd,  kom vi fram till att de lätt hoppar över den bara metern höga avspärrningen. Ställer in mig och kamerans fokusmode på detta. Så vad händer ?





Osannolikt. Jag fattar fortfarande inte hur det gick till. I en enda smidig sekvens av rörelser flöt de stora kropparna in under bottentråden. Som sagt elektrifierad. Nu är det ju möjligt att elaggregatet köpts in på Ikea och därför var ur funktion. Kanske inte så sannolikt ändå. Nej, det troliga är väl att snabbhet + torr, fluffig vinterpäls gjorde att elstöten kunde undvikas.
Jag har skrivit det tidigare. Dessa djurs fenomenala spänst och graciösa rörelser förvandlar den bäst utbildade dressyrhästens till stolpig knyckighet. Till detta kommer nu blixtsnabb perception. Jag tänker mig själv situationen att i full fart spänsta mot en tråd - decimetrar ovan mark -  och utan att stanna upp kasta mig under den och fortsätta på andra sidan som om inget hänt. Ha, ha. Det skulle nog slutat illa, är jag rädd.
Någon som fortfarande är förvånad över 70-talets hjortrymlingar? I så fall kan jag vittna om var ett högt, specialkonstruerat hjortstaket knäckts. Kraftiga störar nerpålade i marken förslår inte så mycket när en kronhjort vill in eller ut. I detta fall hade fyra gått mitt av och staketet låg på marken.

lördag 16 november 2013

Varför finns inte ett Ikea för humanister ?



Varit borta några dagar nu.  Det finns en god förklaring till detta. I början av veckan inhandlades på Ikea nya taklampor till hallen. Efter några dagars våndande över den förestående uppgiften beslöt jag att nu ska de upp. Nu när jag ändå är ensam hemma. Behövs ingen närmare redovisning mer än att efter två dagars hårt arbete har en armatur kommit upp. Och inte blev monteringen särskilt lyckad, heller. Ett elände att vara född med tummen felplacerad i handen.
Så mycket enklare det är hantera sina kameraprylar. Och roligt är det ju oxå. Jag gillar allt. Även bildbehandlingen och klarar av avancerade bildprogram på många datorer utan att blinka. Jag är duktig med handsågen och kan slå in en spik. Så nu vet vi alla detta.





Igår hann jag med lite fotografering i gravmörkret som råder. Inte ens den mest sofistikerade fototeknik biter på det. Hur jag än försökte kom de allra flesta bilderna på det gäng kungsfågel som härjade i granplanteringen ut med rörelseoskärpa. De är ganska orädda, sägs det och det kan jag hålla med om. Men de sitter stilla bara för sekunden eller kortare - i alla fall upplever jag det så - och är egentligen i ständig rörelse. Visst, några bilder blev skarpa. Men inte denna som jag tycker blev OK ändå.

torsdag 14 november 2013

Rain keeps falling on my head...



Så här upplever jag min fotografiska tillvaro just nu. Nyskördade, brunsvarta åkrar och strilande regn i kompakt mörker. Under dessa mindre nöjsamma förhållanden verkar de stackars djuren klara sig bra. Det är värre för fotografen som får låta bli att utföra sin älskade syssla :).




Vägarna ser precis likadana ut som åkrarna...I denna bild finns tre fasanhonor. Inte ens IRL såg jag den tredje i det kompakta förmiddagsdunklet.




Variant av tidigare visad fågel. Jo, densamma hägern satt på samma gren fyra dar i sträck innan den tröttnade. Här ser vi den huka i regnet. Ett hägerrike för ett paraply !




Inte en nytagen bild, enligt metadata togs den första halvan av september. Men jag kommer ändå så väl ihåg regnstormen som innan den drog över först släckte lyset. Är det bara jag som klagar ? Kanske synen med ålderns rätt försämrats ? Fotograferad  från bil kan ni i alla fall skönja en tofsvipa. Och, jo. Det var plaskblött inne i kupén, oxå.

onsdag 13 november 2013

Restauranggästerna



Mina fågelvänner anländer till matstället. Förmodar en del utgörs av gamla bekanta, andra är nya gäster.




Som vanligt hos mig är pilfinkarna totalt dominerande, ungefär i förhållandet 4 : 1 mot alla andra tillsammans.




Sen kommer nog blåmesen på plats # 2.  
Alla bilder tagna genom tvåglasfönster på bara ett par metrars avstånd.

tisdag 12 november 2013

På första och sista flygturen



Igår var en riktigt fin dag så jag passade på att åka ner till sjön. Ställde mig vid strandkanten intill inloppet och behövde inte vänta länge. Fiskmåsar, överallt fiskmåsar. Som jag hade vinden i ryggen fick jag några bilder från start. De plaskar i vattnet, bestämmer sig för att fly fältet och och då blir det bäst att flyga längs ån mot sjön där jag vaktade. Trevligt med annan bakgrund är himmel. Nu tänker jag i alla fall visa ett motiv mot just den bakgrunden.




Titta noga. En minimal abborre på sin troligen sista, men storslagna skånska resa. Ska man ändå bli måsmat måste detta var det bästa sättet. Knappast över vattenytan nån gång tidigare bjuds den på hisnande flygtur över det vackra landskapet. -Så det är så här min sjö ser ut ! Nu måste jag bara ta mig ut ur den här prekära situationen och berätta för alla mina tusenbröder...

måndag 11 november 2013

Vilar någon minut



De är knappt synliga då de sitter ner. Inte minst på den här nyskördade betåkern och i typiskt höstväder, dvs grått,regnigt, blåsigt. M a o ungefär samma som vintervädret kan utvecklas, om vi nu ska fördjupa oss i detta ämne.





Den här upptäckte jag från bilen som fick sakta rulla fram på grusvägen. I en liten öppning genom häcken och fågeln hade garden långt ner och det blev lite ytterligare bildmaterial till samlingarna. Om detta har jag inget mer att säga.

söndag 10 november 2013

Några flyr, andra stannar




Efter ha genomlevt sensommardagar och tidig höst fyllda med gråhägrar verkar beståndet nu tunnats ut. Nere vid ån sitter bara denna enda individ, längre nerströms kan möjligen en ytterligare uppehålla sig innan ån försvinner ur mitt reservat. Men den är inte alls lika skygg som tidigare. Två dagar i rad fick jag chansen där den satt på samma gren i samma träd. Provade såväl med som utan konverter och bilderna kom ut bäst med brännviddsförlängaren monterad.





Denna bild bör klickas upp i format. Så detaljerna kommer fram. Förmodligen har den suttit och putsat sig innan jag dök upp på scen om man ska dra någon slutsats av det fjäderaktiga längst ut på näbben. Enligt handboken kan en del emigrera vintertid och på så sätt minskar kvarvarande beståndet. Kanske de som stannar kvar har speciella vinterställen att besöka, vem vet? De är tåliga, gråhägrarna, och man kan alltid hoppas på en mildare vinter denna gång. 

lördag 9 november 2013

Triss och fyrtal



Här sitter tretalet steglitsor på favoritkrogen Tistelbaren. De är mycket fotograferingsbara bl a därför att tistelblommorna växer på rätt höjd och det bidrar till bakgrundens monokroma återgivning.





Efter en stund har de fått sällskap av en fjärde artfrände. Den verkar mån om att inte framstå som lika stort matvrak som övriga. -Vad kul, du fotograferar oss!, säger den gladlynt till mig. Ja, vi förstår varandra väl och jag gör så gott jag kan med kameran.





Tack och hej, leverpastej. Nu drar vi till nästa buske. Försök häng med, om du kan!
Nä, det gick såklart inte. Undrar vart den fjärde flög?

fredag 8 november 2013

Tricks i kvadrat


Har aldrig förstått hur de klarar av det tricket. Som i morse när jag var jag på jakt efter dovhjort under den där härligt skinande solen. Och de praktiserade samma procedur varje gång. Under tre olika tillfällen, med olika djur var gång. Tricket består i att först är gruppen/individen fullt synlig. Ofta betar de under viss uppmärksamhet; de vill hålla koll på mig. Bara ett par steg innan min utsedda fotograferingposition nåtts finner man att plötsligt har man trädstammar att ta hänsyn till. Djuren har flyttat på sig. Medan du tänker på hur orättvis världen är - nyss var de ju  fotograferingsbara - och som bäst håller på och letar upp motivet i sökaren kommer nästa slag. De finns inte kvar! På något mirakulöst sätt har de/den förångats och finns inte att hitta någonstans i blickfältet. Hur bär de sig åt ?! Och allt sker under total tystnad.
Nåja. Här en kronhind som har ett annat trick. Håller man sig bara på gräsrotsnivå förvandlas man på nolltid till osynlig. Man kan få vänta ett bra tag innan huvudet likt ubåtens periskop försiktigt kommer upp, spanar åt alla håll.




I det här fallet gick jag aldrig på finten. Jag hade ju sett hinden gå in i buskaget och så pass stora djur kan väl inte bara gå upp i rök? Eller kanske den har det tricket att tillgå oxå ...

torsdag 7 november 2013

Stanna eller fly ?



Ledig ett par dar från jobbet. Ska såklart med kameran jaga runt i skånska terränglådan varje dag. Men vädret ? Allt vi fotografer begär är ljus, kanske slippa regnandet. Mot eftermiddagen ska det eventuellt klarna upp en smula. Helt naturligt skyddar småfåglarna sig mot blötan och de blir ännu svårare att komma åt sittande djupt inne i buskagen.




Mitt nya fågelbord har dragit till sig ett gäng grönfinkar. De har jag bara haft som sporadiska gäster tidigare. Här sitter de på rad längs ån och kanske funderar om de ska stanna över vintern eller sticka söderut. Läste någonstans att av flyttfåglarna kommer bara två av tre tillbaka. Så stor är "kassationen". Lite grand handlar det om pest eller koleran...




Ska man tro Darwinismen stannar bara de härdigaste kvar. De får leva ett hårt liv under värsta vintermånaderna. Jag kommer väl ihåg tidiga 1980-talets grönvintrar här i söder. Det är inte utan att jag lite längtar tillbaka till den tiden. Är säker på att småfåglarna håller med.

onsdag 6 november 2013

Liten, snabb, dold i skuggan



Har sett den ett par gånger denna höst. Innan man uppfattat den karaktäristiska stjärten är det lätt att tro här fotograferar jag kungsfågel. Så liten är den. Som den syns aktiv mest i bottenvegetation är den oxå lika svårfotograferad. Så ffg i denna blogg : Låt mig få presentera Gärdsmygen!




Kvick, sitter stilla på samma ställe ungefär lika länge som trädkryparen. Och alltid dessa grenar. Från början var målet att finna pungmesen, där kammade jag noll. Men intill björkstammen där borta? Något litet, mörkt hoppade runt. Stjärtens knyck avslöjade fågelns namn redan i sökaren (hmmm, jag kanske håller på att bli lite bättre på detta?). Ner på knä. Den sura marken gör jeansen dyngvåta. Av detta märker jag intet. Får knappt tio rutor innan fågeln drar vidare. En enda med skärpa på rätt ställe och utan allt för mycket grenar. Jag tycker att växtdelarna ska få vara med. De utgör ju ändå fågelns närmiljö. Sen härskar mörkret därnere, på marknivå. Har himla tur med den där diagonalt löpande högdagern som väl är björken, tror jag. Som om fågeln ändå ville skänka bort denna enda bild. I boken står det om denna art att ogärna sitter den så här exponerad när den sjunger. He,he. Har inget minne av någon sång, ens varningsljud. Kamerans spotfokus grävde fram gärdsmygen ur gömmorna.

måndag 4 november 2013

Träffning !



Det finns en orsak till att man håller på med det här "jobbet". Hmmm, kanske flera, då. Men en av dem är såklart naturupplevelsen. Ibland välsignas man av en speciell händelse, en som jag nu vill berätta om. Efter en ganska händelselös morgon i dovhjortsbrunstens rike - jag hörde de stora hannarnas brunstläten på nära håll utan visuell kontakt - fick jag äntligen korn på en kronhjort, modell yngre med sitt långa, enda horn. Fotograferade den på kanske 50 meters avstånd när bakom mig något höll på att hända. Jag hörde horn som skrapar mot grenar, tunga steg i den blöta marken. En fin, vit helskovlad dovhjort var på väg mot mig. Förtvivlat försökte jag få kameran att fokusera. Men djuret travade fram alldeles för fort. Så stannade den och jag trodde säkert har den fått syn på mig där bakom den lövglesa busken. Men den fortsatte framåt, var på väg att hoppa över diket som var det enda som skiljde oss åt när den (äntligen) tvärstannade, tvärvände och med blixtens hastighet försvann mot kronhjorten som oxå sjappade på direkten. Så nära. Kanske fem meter från varandra. En omtumlande känsla att ha 160 kg dynamisk energi innanför bekvämlighetsbubblan. F-n! jag missade ju allt, hann jag tänka. Sen steg nästa granna helskovel fram. Från samma håll som den tidigare Och den hade intet märkt av min person ännu.
Elegant hoppade den över samma dike, nu  30 meter framför mig, stannade på den lilla skogsvägen, vände sig om mot slutarljudets riktning och där! - där fick den  syn på mig.





Kanske inte riktigt lika statuarisk som den förste är det ändå en grann vit dovhjort i brunstuniform. Ljuset var behagligt, regndimman hängde i luften och fotografen njöt av morgonen.




En sista titt bakåt innan djuret försvinner till mer adekvata arbetsuppgifter än poserandets. En härlig känsla är det att få komma viltet riktigt nära inpå. På ett löjligt vis känner man sig delaktig i skeendet.  Fast hjorten bara tycker man är ett hinder.

söndag 3 november 2013

Par i björktrast



De här satt så fint att det var omöjligt att inte lockas ta några bilder. Inte helt vanlig syn i mina trakter önskar man ändå kanske få komma lite närmre inpå. Men då hade jag behövt vadarstövlar, kanske båt för ån som löper mellan motiv och mig.





Vacker fågel medveten om sin stjärnglans ? Kanske det. Inget att klaga på den kaxiga stansen i alla fall.

lördag 2 november 2013

Inga fåglar idag



På väg till ett av mina ställen passeras hagen med jakar;  kor, kalvar och en tjur. De ser skräckinjagande ut. Men jag har sett flera barnfamiljer låta sina telningar gå in och klappa kalvarna. Och djuren uppför sig som änglar. Så kanske de skiljer sig från visenten som enligt sin skötare inte är snäll. Men detta är i Skånes Djurpark och en helt annan historia.







De luktar starkt, är inte särskilt renliga av sig. Kompenserar dessa brister med att föda fram gulliga ungar.




Charmtroll, inte sant ?

fredag 1 november 2013

The Times They Are A-Changing



Kan med Bob Dylan konstatera att tiderna förändras. När jag på allvar började med naturfotografering skedde det med ett objektiv med 300 mm brännvidd. På den tiden längtade man efter mer och längre, åtminstone en riktigt bra konverter kunde göra bilderna bättre. Sådan fanns inte att tillgå då. Köpte in mig i ett annat system, skaffade ett 400 mm och längtade fortfarande efter mer och längre. Så har det fortgått och nu kan man istället ställas inför situationer man inte riktigt är van vid.





Denna är en nästan obeskuren bild, tagit bort lite nertill och på sidorna. Genom att flytta fokuspunkten fick både huvud och ben utrymme här. I övriga bilder var någon extremitet mer eller mindre avklippt. Jag klagar inte, tvärtom. Går man ut med en utrustning avsedd för småfågel får man ta smällar som denna... Uppskattar avståndet till kronhinden - som börjat sätta vinterpälsen - till som närmast 50 meter. Denna var lite speciell eftersom hon har inte bara en utan två kalvar. Hinden tittar ner mot ån, buskaget som skymtas i högra bildkanten är från åbrinken jag redan tagit plats på. På andra sidan ett elstaket med tjurkalvar innanför.