Igår eftermiddag hände något spännande. Spännande och helt nytt för mig. I blå ringhörna den mäktiga havsörnen, i den röda ett stort gäng sothönor. Mästaren hade tänkt sig ett skrovmål på någon av alla de där läckerbitarna som guppade praktiskt taget mitt i sjön, lätta att upptäcka.
Plötsligt blev anfallarna två. Oj, oj. Hade hönorna varit chanslösa redan innan så blev ju allt försvar än mer ogörligt nu. Har sett parvisa jakter med havsörn innan, men då har bytet varit gömt för insyn. Här försigicks allt inför öppen ridå. Bilderna är inte tekniskt sådär direkt berusande bra. Kan bero på avståndet, 700 meter eller mer.
Nu blir det intressant. Rovfåglarna attackerade flocken från olika håll samtidigt. Med nedhängande klor såg det ut som de skopade rakt igenom gänget. Längs med och på tvären. Försvararna klumpade sig samman, motstod försöken att splittras upp. Samma taktik som när landdjur möter rovdjuren där. Eller bytesfiskarna i deras element.
Här har en av havsörnarna till slut separerat en mindre grupp. Nu vore det väl tusan om inte middag snart serveras?
Naturen tycks ha gett bytesdjuren ifråga ett ytterligare motmedel. När avståndet bara är någon futtig decimeter, när rovfågelsblick, klor och allt just ska spränga sönder en liten vilt darrande fågelkropp. Då, i detta dödens väntrum, sprutar de - vatten. Vingarna piskar vattnet till vattendimma och förövaren förvirras tillräckligt mycket för att missa. Man kan se detta tydligt i två sista bilderna.
Attacken pågick under kanske fem minuter. Lyckades havsörnarna slå något byte undgick det mig. Det hade jag innan aldrig kunnat tro. Lär mig varje dag att aldrig ta något för givet därute.
