Inga märkvärdiga bilder, men så var också min dag därute. Men det finns ändå en liten historia att berätta.
En grupp gräsänder simmar i vattnet. Rakt mot mig. Sen går de i land. Rakt mot mig. Där, som vi kan se, stannar de upp för att vila.
Sen går två iväg. Inte rakt mot mig, men de närmar sig alltmer. Hela gruppen samlas. Sen lägger de ner sig i en enda hög full av kroppar, huven och fjädrar. 13 meter bort.
Jag hade min kamojacka, hade satt mig på en låg sten direkt på sandstranden. Hade noga utsett en bakgrund med mörka stenar, grönt gräs och småbuskar. Den tanken slog mig här och nu : Mitt kamouflage verkar ju fungera mycket bättre än jag nånsin trott.! Fåglarna kan inte se mig trots att de tittar rakt på mig. Häftigt, hann jag tänka medan en blå roddbåt med tre hojtande ungdomar i hastigt närmade sig sjöns trånga vattentillflöde. Det vatten som kan ses i i bildernas bakgrund.
Nu ska det bli intressant att se vad som händer! Jag rattade in kamera och objektiv så optimalt jag bara kan. Nu ska det väl snart bli fart på de sovande änderna...
Nix. Nichts, Nada. Gruppen fortsatte att sova som en. Båten passerar tre meter bort Jag ropade är de tama ,änderna? Jovisst, nästan, svarade besättningen.
Tydligen passerar så många människor den smala kanalen så ofta att fåglarna inte stort bryr sig. Och där gick mina fina tankar om det egna kamouflagets förträfflighet åt ovala arkivets håll till. En illusion mindre är förstås bättre än ha ingen alls...