Bock & midsommar

Det är inget fel på herr midsommarbock. Ja, det var då han fotograferades. Nä, han bara kliar sig. Fullt upptagen med detta göromål är han inte heller så noga med att fotografen bara befinner sig ett kort stycke bort. Utan gömsle. Ibland tror han - fotografen - att han kan bli osynlig. Andra dagar verkar han gå runt i självlysande kläder som luktar aceton och inga djur syns ö h t till.

Med kliandet avklarat är det dags att njuta av vad naturen ger. - Ahhh, sån saftig grönsak. Och ja, jag ser dig allt. Men bryr mig inte. För denna gång.

Först in, sist ut

Ungefär som rubriken anger. Bland vadarna, såklart. Kommer tidigt om våren, ja många gånger tidigare än så. Och de sista jag såg var i förra veckan. Så här en tribut till en av de mer tåliga bland fåglar, alltid lika välkommen till mina hemtrakter.

Med karaktäristiskt "blinkande" med vingarna är deras flykt  speciellt lätt att skilja från andra fåglars.

De har dessutom en annan, fotografisk fantastisk egenhet. Här finns oftast ingen blygsamhet!
Finner ett par varandra sker akten för öppen ridå. Här har vi bara kommit till förposteringen. Är någon intresserad av förstnämnda, gå inte längre än hit.

Aggghh...!

Idag var en sån där deprimerande dag där dagsljuset aldrig blev av. Regn, dimma, direkt följt av mörker.

Knappast för vare sig första eller sista gången under säsongen. Några bilder tagna vid andra, liknande tillfällen.

Jo, där kan faktiskt förekomma liv även i de mörkaste bland lågdagrar. Forskare har sedan en tid tillbaka kunnat dokumentera liv på de ödsligaste av planetens platser. Som längst ner i djuphavsgravarna flera kilometer under ytan. Då är ju min skarv inte mycket att skryta med...

Under förhållanden som dessa glimmar inte ens vattnens opal särskilt livligt. Ser dom ens att fiska?

Bättre då att törna in, slippa se eländet för ett tag. Det är ju ändå bara tre månader till vändningen då nyinflyttade fåglar kommer tillbaka tillsammans med ljuset.

Det skedde om aftonen...

Sen kväll, nästan mörker. ISO 16000, låånga exponeringstider. Det mesta fick kastas men några skott fick duga. Skånska vintern har anlänt...

Överst två ur en mindre grupp kronhjortar. Fantastiskt att de kan stå så stilla.

Den här fick jag genom lövverket, 1/25 sek. Lite rörelseoskärpa på huvudet, men det är bara att gilla läget.

Några minuter senare och kameran har stora besvär att fokusera på motivet. Allt som rör sig blir suddigt men här står galten någorlunda stilla. Helt obesvärade av min närvaro var de kanske inte men coola ändå. Skriver de för djuret ingick i en grupp om kanske tio.

Detta var om en sen kväll i mina hemtrakter. Så nära nattfotografering man kan komma. Lite häftigt, faktiskt.

Kan djur och människor interagera?

Kanske djur till sinnes inte skiljer sig lika mycket från oss människor som många vill få oss att tro.

Häst- och hundägare kan vittna om fungerande tvåvägs kommunikation och i de leden finns nog inte  många som tror att deras djur är instinktsstyrda. Reagerar på bestämda stimuli efter förutbestämt mönster. Likt en maskin.
Nej, ägarna vet när deras djur t ex inte mår bra. Därför att de talar om det. Alla som kramat om sin häst känner respons flyta tillbaka. Om djuret är på det humöret, vill säga.

Och fåglar? Kan de kommunicera, känner de att de lever i social och historisk kontext? Nja, kanske lite ändå. Därför tycker jag det går bra att sätta text till vissa av mina fågelbilder. Om jag är på det humöret...

Detta är en bild på hane och hona av skäggmes. Inget konstigt där. Existerar de då i ett socialt sammanhang? Eller möts och lever de slumpmässigt som när två planeter i omloppsbana korsar varandra? Döm själva. Jag vet vad jag tycker bilden handlar om :

Hon : Jag är chockad! Och kallar du mig skäggiga damen en gång till är det slut mellan oss!!
Han : Förlåt, förlåt.

Nix dovhjort

På något underligt sätt sammanfaller livets mindre tjänliga episoder med dovhjortarnas brunstperiod. Har ännu inte lyckats lista ut hur det kan komma sig. Varje år är det alltid något som försvårar fotografisk närvaro i deras närhet. Huset behöver snickras på, bilen står på verkstaden, husdjuren kräver extra omvårdnad och - så klart - jobbet lägger in en högre växel. Det blir ingen tid över för att möta dessa fina djur i natur.

Mycket enklare med kronviltet. Här en bild ändå tagen en god bit efter deras brunstmånad. De var tre herrar av olika ålder som mumsade i sig av bondens betblast. Den här fångades intill jakttornet som kan skymtas bakom djuret. De är inte särskilt försiktiga! Eller förlitar de sig så på sinnenas signalspaning? Bara djuren själva vet.

På tal om sinnesnärvaro.
Den här figuren lät mig komma riktigt nära. Låg fullständigt stilla. För att sen - när min närvaro inkräktade på komfortbubblan - med blixtens hastighet försvinna genom sprickor i trävirket. Tur den var betydligt mindre än vad bilden ger sken av.

Antiteser

Ord överflödiga.

Skäggmeskakafoni !

För några veckor spanade jag som vanligt efter fågel i vassbältet. Gick ut på bryggan, såg några fotografer och - till min häpnad - hörde ett helt gäng skäggmesar. Fantastiskt, de dyker knappast upp ofta och här verkar de dessutom rumla om i vassen i stort antal!! Att döma av ljudligt pshiiing-ande. Försiktigt närmade jag mig de två fotograferna, ville inte skrämma bort de skygga fåglarna för dem. Men var är de allesammans???

De långa teleobjektiven pekade ner i brant vinkel, förgäves spanade jag av närområdet. Var? Var? Var? Aldrig hört dem så klart och så nära. Plötsligt blev det tyst, föreställningen verkade över. Så börjades det igen. Tog en närmare titt på min närmaste grannfotograf. Vad höll han i handen? Ahghh, en mobiltelefon med inspelade lockrop, ljudvolymen maxad...


Snopen gick jag vidare. Efter att under större delen av mitt liv ha fotograferat natur och landskap har jag inga särskilda invändningar mot förfarandet. Så länge det inte stör viktiga moment som häckning mm. Men.

Men min stil är det inte. På denna blogg förekommer absolut inga bilder på djur som inte fotograferas på sina egna villkor. Visst kan även jag utnyttja åtel och matningar, men - frånsett egna vintermatningen på tomten - är sånt jag själv inte satt upp. Kvarvarande, påträffade lämningar från andra människor och djur, m a o.
Nog om detta. Bilderna ovan togs veckan efter, på exakt samma ställe. Gick ju bra denna gång. Även utan mobilkvitter.

Om utseenden

Min fru har alltid sagt om harar att de ser lite ruggiga ut. Det stämmer ju att de i det fria inte sällan lever ett hårt, kort liv. Blodiga revirslagsmål sätter sina spår i kroppen. Sen riskerar de att skadeskjutas av nöjesjägare; det sitter nog ett eller flera blyhagel i fler djur än man vill tänka på. Bland tillplattade djur på vägarna utgör dessutom harar den vanligaste synen i mina trakter. Nå, men harungarna, då. De är ju jättesöta, eller hur? Men inga andra??

Hade turen att få fotografera detta djur från bara sju, åtta meters avstånd. Bilderna tagna från bilen. Någon som vet varför så många motiv alltid tycks befinna sig på passagerarsidan? Inte helt lätt att få till bilder från det hållet. Men min modell var minst sagt samarbetsvillig.

Tillbaka till diskussionen om harars utseende. I alla fall mitt hjärta smälte av den här ungdomens utseende. Söt är ju bara förnamnet. Bilden togs tidigare i veckan och legat på mitt dataskrivbord sen dess.

Fortsättning

Annars började våren bra.
Jag väljer en ytterligare storspov som exempel.

Från förste april på samma ställe som i förra inlägget.
Som synes såväl sol som stiltje. Något att fantisera om till 2018 .


Återvänder vi till idag ska fågelmatningen upp. Kanske någon vettig vinterbild kan bli resultat i år?